Musik som motstånd

Det var inte musiken som gjorde slut på Pinochets diktatur i Chile. Men den spelade en ovärderlig roll som katalysator för motståndet, folklig mobilisering och bevarandet av det kollektiva minnet. En av förgrundsgestalterna inom musikrörelsen, Luis Le-Bert från gruppen Santiago del Nuevo Extremo, kommer till årets Planeta.

En symbol för överlevnad och identitet

Under de mörkaste åren av censur, exil och brutal repression fungerade musiken som ett sätt att hålla hoppet vid liv. Sånger spreds i hemlighet och blev ett gemensamt språk för motståndsrörelsen.

Musiken – i synnerhet genren Nueva Canción Chilena (Den nya chilenska sången) med ikoner som Víctor Jara och grupper som Inti-Illimani och Quilapayún – var diktaturens starkaste kulturella motpol.

Protest i offentligheten

Under 1980-talet klev en ny generation musiker fram på hemmaplan. Rockbandet Los Prisioneros gav röst åt den frustrerade arbetarklassungdomen med hits som ”El baile de los que sobran”, och grupper som Sol y Lluvia spelade på stora protestmöten under ständigt hot om polisingripanden.

Kämpade på plats

Medan äldre ikoner inom Nueva Canción Chilena mördades (som Víctor Jara) eller drevs i landsflykt (som Inti-Illimani) direkt efter kuppen 1973, representerade Luis Le-Berts grupp Santiago del Nuevo Extremo den generation som var kvar i Chile. De bildades 1977–1978 i universitetsmiljöer i Santiago och blev en av de främsta krafterna i rörelsen Canto Nuevo (Den nya sången).

Att återta det offentliga rummet genom ”Canto Nuevo”

När diktaturen förbjöd traditionella folkmusikintstrument (som förknippades med den störtade Allende-regimen) och införde strikt censur, tvingades musikerna hitta nya vägar. Santiago del Nuevo Extremo, med frontfiguren Luis Le-Bert i spetsen, skapade akustisk musik med sofistikerade och metaforiska texter. Texterna behövde vara tillräckligt kryptiska för att passera censuren, men tillräckligt tydliga för att publiken skulle förstå budskapet om frihet och motstånd.

De spelade på underground-arenor, kyrkliga center (kopplade till Vicaría de la Solidaridad) och framför allt på universiteten. Dessa spelningar fungerade som livsviktiga andningshål där unga chilenare kunde samlas, känna gemenskap och inse att de inte var ensamma i sitt motstånd mot regimen.

Hymnen till huvudstaden: ”A mi ciudad”

Gruppens mest kända låt, ”A mi ciudad” (Till min stad) från 1980, blev en inofficiell hymn för motståndet i Santiago. Låten beskriver en grå, tyst och sårad stad präglad av utegångsförbud och rädsla, men bär samtidigt på ett starkt hopp om en framtida frigörelse. Att sjunga denna låt tillsammans på konserter blev en direkt, kollektiv protesthandling.

Bryggan till nästa generations musik

Santiago del Nuevo Extremo fungerade också som en musikalisk och politisk länk. De började som en renodlad akustisk folkmusikgrupp men utvecklades till att blanda in jazz, rock och saxofoner. Från deras led (och det bredare Canto Nuevo-kollektivet) föddes musiker som senare bildade det banbrytande avantgarde- och jazzrockbandet Fulano, vilket visar hur den konstnärliga och politiska motståndsrörelsen ständigt förnyade sig för att nå ut till unga. 

Kampanjen ”Chile, la alegría ya viene”

Musik kom att spela roll även i inför diktarurens fall. När folkomröstningen närmade sig 1988 var det en genialisk, optimistisk reklamkampanj och en medryckande jingel (”Chile, glädjen är på väg”) som enade oppositionen. Här blev musiken och den visuella kulturen det slutgiltiga verktyget för att vinna folkets röster.

Protestsångerna i Sverige

Proteströrelsens musik fick också en internationell publik – och med den riktades en betydande uppmärksamhet mot orättvisorna i diktaturernas Latinamerika. I Sverige, som efter militärkuppen i Chile 1973 tog emot tiotusentals chilenska flyktingar, fick vi en rik musikskatt som smälte samman med den svenska populärkulturen. Protestsångerna blev inte bara chilenska utan globala och svenska hymner för motstånd. Musikens slagkraft gjorde att den svenska allmänheten enklare kunde ta till sig komplexa geopolitiska konflikter och kanalisera sitt engagemang i konkreta insamlingar och demonstrationer.

Den chilenska folkmusiken gifte sig perfekt med den spirande svenska proggrörelsen. Svenska artister som Mikael Wiehe och Jan Hammarlund tog starkt intryck av de chilenska musikernas kompromisslösa politiska budskap och traditionella instrument.

Samarbeten över kulturgränserna gav upphov till odödliga klassiker. Den mest välkända är den sverigefinska artisten Arja Saijonmaas samarbete med Inti-Illimani, vilket resulterade i den svenskspråkiga tolkningen av Violeta Parras ”Jag vill tacka livet” (”Gracias a la vida”), en skiva som blev en enorm succé i Sverige.

Vi tog också till oss nya klanger. Traditionella andinska instrument som panflöjt (quena och zampoña) och stränginstrumentet charango introducerades i det svenska kulturlivet och började synas i allt från kaféprogram på tv till kommunala musikskolor.

Inflytandet stannade inte vid 1980-talet. Barnen till de chilenska flyktingarna kom under 1990-talet och framåt att lägga grunden för den tidiga svenska hiphopscenen. Grupper som The Latin Kings och Advance Petrol lånade den politiska glöden och motståndsarvet från sina föräldrars protestsånger.

Luis Le-Bert kommer med sin nya grupp Tribu Le-Bert till House of Possibilitas.

Mer läsning: The Guardian [1 och 2], Wikipedia, Musica Popular, Musica Chilena, Cronica Digital, forskning.se